graviditetstid

Tänk att jag numer har två underbara, vackra barn....En dotter och en liten son. Joel heter han just nu iallafall..... Vi är väl inte riktigt överens här i familjen. Han sover nu, egentligen borde väl även jag vpassa på att vila. När jag ammar på nätterna sitter jag och slumrar till. Ändå verkar han sova ganska mycket på nätterna. Jag ammar var tredje timma ungefär.
Okej och så till förlossningen. Jag åkte upp till förlossningen klockan 03 på natten den 18:e för att jag haft två dagars värkar med 10 minuters mellanrum. Jag var helt slut och kunde inte sova, utan jag tänkte se ifall det hade hänt något. Jag var öppen tre cm och de kunde inget göra mer än skicka hem mig, då det var fullt på förlossningen. Jag fick två värktabletter för att sedan försöka sova när de verkade. (Men fortfarande sömnlös). Framåt lunch blev värkarna starkare och starkare och jag ringde åter upp till förlossningen. " Jaså, är det 10 minuter i mellan kan vi inget göra , och så har vi fullt" Fick jag till svar. Jag vankade av och an här hemma för att försöka  få tätare mellan värkarna, men inget hände. Framåt eftermiddagen visste jag inte var jag skulle ta vägen utan jag ringde åter upp till förlossningen. Fortfarande dessa jäkla 10 minuters intervallerna. Jag frågade om man kunde få komma upp och se ifall något hände av dessa värkar (ifall jag öppnat mig mer). " Nej , det går inte vi har fortfarande fullt!, vänta tills det blir tre minuter i mellan värkarna". Då började jag att gråta, jag kände mig helt slut. Då säger hon att jag kan ju komma upp så jag kunde få mer smärtstillande och insomningstablett. Jag sa att jag kan ju försöka avvakta ett tag till. Mer promenerande utan att det blev tätare mellan värkarna. Till sist orkade jag inte mer utan vi åkte upp klockan 18. Så fort dörrarna slog upp vid entrén så brast jag i gråt igen då hon frågade hur jag mådde. En ctg kurva sattes och en barnmorska kollade om jag öppnat mig mer. Nu var jag öppen 4 cm. Hon sa att jag kunde övernatta där för att få lite smärtlindring. Hon maserade även livmodertappen och gav lavemang, vilket ibland kunde sätta fart på värkarbetet. Värkarna blev starkare och tätare. Vid 23-tiden sa en barnmorska att vi ger inte Bricanyl (för att stanna av värkarbetet) utan du har öppnat dig till fem cm nu, så istället för att sova bered dig på att föda. Jag ringde min syster som skulle vara med och berättade vad barnmorskan hade sagt. En timma senare var hon hos mig..... Den timman hände det saker, värkarna var nu etablerade och det gjorde riktigt ont. Visste inte var jag skulle ta vägen. Då frågade barnmorskan mig om jag hade testet profylax andning. Nej, det har jag inte och hon visade mig hur man skulle göra. Jag vill lova att det hjälpte. Jag var helfokuserad på andningen genom alla värkarna och det hjälpte!!!!!! Jag tror att profylax är en underskattad hjälp. Det var helt fantasktiskt, visst gjorde det ont, men det funkade att ta sig igenom den värsta smärtan. Senare blev det lustgas, vilket också fungerade bra. Klockan 02:29 den 19:e föds min lilla Joel med segerhuva och det känns helt underbart och overkligt. Jag(eller rättare sagt,en barnmorska) ringde Lars och Julia vid 01:30. Jag ville att de skulle finnas uppe på förlossningen för att höra våran lilla bebis första skrik. De hann, de var där en halvtimma innan han kom till världen. Sen fick de komma in och hälsa på vår lilla familjemedlem. Han var 51 cm lång och vägde 3 195 g.
 Min syster var ett otroligt stöd, då hon hela tiden fanns vid min sida och uppmuntrade mig. Hon får mig att känna trygghet och det kunde inte ha varit bättre. Hon fick klippa navelsträngen. Tack Åsa för ditt stöd och tack för att du flängt fran och tillbaka hit då jag tidigare trodde att det var dags.

I går när min slempropp (ännu mer kom) så trodde jag verkligen att nu är det dags. Jag ringde min syster som bor 8 mil ifrån mig och sa att efter att haft så mycket känningar och sammandragningar så var det nog inatt bebisen skulle komma. Min snälla syster tog sin bil och lämnade sitt upphällda vinglas och hennes familj i TV-soffan . Hon kom lagom till Sveriges bidrag i melodifestivalen.
Hon frågade hur jag mådde och jag säger skyldigt "att jag mår ganska bra, inte någon värk här inte, SORRY!"
Nu jobbar hon, har ca 1,5 timme kvar att arbeta och jag har precis börjat klocka mina värkar på värktimer och de kommer med jämna mellanrum. Jag ska nog ringa henne om det fortsätter som nu. Fast jag måste ju vara säker på min sak annars blir det som i sagan om pojken som ropade "vargen kommer, vargen kommer" 

Nu är jag verkligen otålig, trodde att det skulle sätta igång natten tills idag då jag vid 21-tiden började få regelbundna och ihållande värkar. Vid midnatt ringde jag upp till förlossningen och sa att jag hade värkar med jämna mellanrum (senaste tidtagningen i mellan var på fyra minuter). Barnmorskan sa att om jag hade värkar medans vi pratade så var det nog inte så farligt, utan det var när jag inte längre kunde prata som det var läge att åka upp. Jag tycker det lät jättekonstigt, för om jag inte minns fel så kunde jag minsann prata under hela Julias (min dotters) förlossning.
Nåja jag avvaktade och hon har ju rätt i att det inte kom någon bebis, även om natten var skitjobbig och jag vaknade (när jag väl somnade) av en ny värk. Har gått hela dagen och väntat med lite mindre värkar än i går kväll och på natten. Jag har fortfarande blödning (teckenblödning). Hur har det varit för er? Har ni kunnat prata när ni åkt upp?

Igår var jag på kontroll igen för att kolla att jag inte läckt vatten, vilket de inte kunde se några tecken på. Var dock öppen 1 cm och hade mjuk livmodertapp, vilket alltid är något. Alla små tecken är ju ett steg närmare. Jag tror att det blir imorgon som jag får min lilla bebis, jag har tippat på den 16:e väldigt länge.
I morse vaknade jag klockan fyra av lite småvärkar som hittills inte lett någon vart. Vid 10 tiden upptäckte jag blod (brunaktigt) på trosan och satte därför på mig en binda. Även denna kom det blod på. Ringde till förlossningen och hon sa att det var ett gott tecken (teckenblödning, vilket påvisar att livmodermunnen vidgas och jag närmar mig förlossningen). Som om jag inte visste det! Har ju gått över 8 dagar och börjar känna mig väldigt rastlös och otålig....Nåja, han kommer nog imorgon iallafall (med start i natt, jag är laddad OCH LIVRÄDD på samma gång)!!!!

Har gått +5 dagar över BF och jag tycker jag ser tecken på att det faktiskt nu är på gång. Eller är det bara inbillning? Iförrgår natt hade jag jättemycket sammandragningar och molande värk i magen och igår så kom det lite vatten (det var inte kiss, då det var ofärgat och inte luktade något speciellt). Efter det blev det ett jäkla liv på ungkotten där inne som vred och vände sig och man kände riktigt hur huvudet borrades nedåt i bäckenet. (Får iallafall hoppas att det var huvudet så den rackarn inte vände sig igen...)
I dag kom det en gulaktig, slemmig (usch....äckligt det låter, men så var det iallafall) flytning i bindan (har en i förebyggande syfte eftersom det kom vatten igår).
Vaknade imorse, lite besviken att det inte hade hänt något, men med en himla massa energi. Ut och hämta tidningen 5:45, började diska, städa toaletten,vikt tvätt, köra igång tvättmaskin och byta sängkläder och nu skriva i min blogg. Klockan är bara 9:05 nu och jag har redan hunnit med vad jag annars drar ut på en hel dag. Har hört om att man kan få städmani innan det är dags, så nu är det väl ändå på gång......

Jag åkte upp till förlossningen i släptåg med Lars, Åsa och Julia för att "få ut bebisen". Jag hade tid för planerat kejsarsnitt tills i tisdag,men det blir inte alltid som man planerat. Spänningen var så att man kunde ta på den i bilen upp. Det kändes som om när man var liten och låg vaken på julaftonsnatten och väntade på det mest spännande som fanns, hemligheterna i paketen under granen (fast min fanns nu i magen).

Dagen innan snittet så hade jag riktig ångest och låg och tyckte synd om mig själv (vem vill utsätta sig för ett snitt frivilligt om man tidigare haft en bra förlossning?). Hur som helst låg jag där och kände mig riktigt ledsen och ångestladdad, då ringer telefonen och en kvinna frågar efter Julia. Jag säger med gråtmild röst att hon är i skolan, då frågar hon om jag är hennes mamma ("Gud vad är det nu som hänt?...tankarna  far runt i huvudet"). "Ja, det är jag!"  Då säger hon att "jag ska bara medela att hon har vunnit en rosa moppe"(man kunde vinna den på Ica Maxi). Från att ha varit så nere till att bli så glad kändes konstigt....Så är det nog att vara manodeprissiv! Allt vände (skulle det visa sig).

Senare på dagen gick jag till min barnmorska för att tala om att jag skulle genomgå ett kejsarsnitt dagen efter och ville ha information kring detta av henne. Efter att pratat ett tag frågade hon om vi skulle kolla hur bebisen nu låg med ultraljud. Vi gick in och titta och tror ni inte att ungen hade vänt sig rätt igen!!!!
Nu fick jag beslutångest kring morgondagen, hur skulle jag nu göra med det planerade snittet? Kan de sätta igång mig så man får föda vanligt? För och nackdelar?

Jag åkte iallafall upp på den utsatta tiden och förklarade läget, barnet låg fortfarande kvar som den skulle. Jag kunde inte sova något på natten, hade fastat och duschat mig med ett specialschampo/tvål, förberedd för att genomgå ett kejsarsnitt i onödan visade det sig. Läkaren kände efter på min livmodertapp för att se om jag var redo för en igångssättning istället, det var jag inte. Han sa att det inte gick att sätta igång värkarbetet då (eller jo man fick värkar som inte ledde någonvart, vilket verkade onödigt). Så det var bara att åka hem igen utan bebis, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Du kommer när du är redo min lilla vilde. Du kan verkligen konsten att bygga upp spänningen.

Vad konstigt (och underbart) det känns att faktiskt veta att det bara är två dagar kvar tills jag får hålla mitt barn i famnen. Jag har "smält" att det blir kejsarsnitt, även om jag hade föredragit en "normal" förlossning.
Åsa, min syster, kommer att vara med, hon kommer redan dagen innan. Hon är en stor trygghet för mig. Jag kommer ihåg en gång i skolan så frågade en lärare vad man tänkte på när man kände trygghet, och det var för mig självklart min älskade storasyster (jag har lyckan att få ha två....), men Åsa är bara två år äldre så vi har vuxit upp ihop.

Varför inte Lars kommer att vara med (vid själva operationen) är för att han vet att han inte kommer att klara av det "Då får ni ta hand om mig med", sa han till en av läkarna i torsdags. Han har varit ett enormt stöd för mig hela tiden, trots att han i början av (och innan) graviditeten inte ville ta något ansvar, eller ens ha ett barn till (sa han). Han har nog förstått att det inte varit så lätt för mig att först vara sjukskriven  (ordinerad sängläge och inte bära eller ens promenera) för att sammandragningarna kunde sätta igång förlossningen, sen när jag hade foglossning så jag knappt kunde gå, stödde han mig när jag gick och när jag nu fick veta att barnet ligger i sätesbjudning så tröstar han mig när jag gråter (och injuter mod i mig, då han är lugn och säger att det blir bra, att läkarna vet vad de gör, det är skönt att han är lugn). Han sa till och med att han skulle säga nej till ett jobb för att vara hemma och hjälpa mig med våran son efter att jag/vi kommit hem. Jobbet han blivit erbjuden är enormt bra betalt och egentligen har vi inte råd att vara utan de pengarna. Jag tycker att han ska ta jobbet, det räcker med att han bara ens tänkte tanken och såg det som självklart att finnas där för mig. Jag ska vara kvar så länge som det går på lasarettet för att återhämta mig så går det nog bra. Jag har hört väldigt positiva berättelser om de som gjort kejsarsnitt och jag tänker bli ytterligare en av dem som berättar om det positiva.

Är gravid i vecka 39. Skulle göra en tillväxtkontroll och då säger BM " Det här var en rackare, han ligger på tvären". "Va, nej han är fixerad", säger jag. Har sett på ultraljud vid en vanlig BMkontroll för tre veckor sedan och då sa BM att barnet var fixerad med huvudet nedåt. Likaså vid kontrollen förra veckan. Mitt fundusmått var dock för litet och hon skickade därför mig på UL.
Det här blev inte kul alls. Från att kolla tillväxten ledde det till ett vändningsförsök i senare på dagen. Jag fick komma tillbaka då jag skulle vara fastande. Jag sa glatt att barnet har nog vänt tillbaka sig för jag hade känt hur han bökade. De tittade på ultraljud och då visade det sig att barnet ytterligare roterat och ligger i sätesbjudning.  Man tog CTG-kurva för att se att barnet mådde bra (fick ligga skitlänge, de glömde nog bort mig)" Efter ca två timmar så var det dags att göra vändningsförsöket. Två läkare och en barnmorska var med. Jag fick brickanyl och hjärtat rusade för fullt. Detta för att livmodern skulle slappna av. Så var det dags, de tryckte på av bara helvete (och borrade ned naglarna i min mage) Det gjorde så jäkla ont att jag kved och grät. Barnet rubbades inte trots tre kvinnor(läkare) som "misshandlade"mig.  Det funkade inte åt ena hållet så de skulle försöka åt andra hållet... Lika jäkla ont och jag bad dem sluta efter ett tag då jag inte stod ut. Detta kan ju inte vara bra för barnet!!!!Det här med vändningsförsöket gjorde riktigt ont (gör fortfarande efter två dagar), faktiskt värre än att föda barn enligt mig. Men till er andra så kan jag också säga att vissa tydligen genomgår vändningsförsöket smärtfritt!!!! Så det är olika för alla. Läkaren frågade om jag ville föda vaginalt ändå, men jag sa nej. Då sa hon att då blir det planerat snitt tio dagar före beräknad förlossning. Den andra läkare svarade då att det blir lite svårt eftersom det bara är sju dagar kvar till BF.
Jag blev jätte ledsen då jag tyckte att barnet var redo och jag med för förlossningen. Jag har visualliserat, tränat avslappning och andningsteknik och även smörjt in mellangården med mandelolja för att bli lite mer "smidig och elastisk där nere"!!!! Så var det med den förberedelsen.  Nu blir det planerat snitt två dagar före beräknad förlossning (Läs tisdag 5 maj)och detta var jag inte alls inställd på. Så tydligen även om det var fixerat så har de små liven egen vilja (om plats finns). Har någon varit med om liknande eller hört detta tidigare? Nu ska jag tänka positivt och det känns häftigt att faktiskt veta att senast på tisdag så har jag en son. Fast jag ska tillägga att jag mentalt inte varit inställd på detta och gråten kommer över mig ibland helt oväntat. Både på natten och dagen. Det känns som om jag har haft det tillräckligt jobbigt, men med självömkan så blir det inte så bra.... Nu är det som det är, du får helt enkelt ta nödutgången!