En graviditetsberättelse
Tänk att jag numer har två underbara, vackra barn....En dotter och en liten son. Joel heter han just nu iallafall..... Vi är väl inte riktigt överens här i familjen. Han sover nu, egentligen borde väl även jag passa på att vila. När jag ammar på nätterna sitter jag och slumrar till. Ändå verkar han sova ganska mycket på nätterna. Jag ammar var tredje timma ungefär.
Okej och så till förlossningen. Jag åkte upp till förlossningen klockan 03 på natten den 18:e för att jag haft tre dagars värkar med 10 minuters mellanrum. Jag var helt slut och kunde inte sova, utan jag tänkte se ifall det hade hänt något. Jag var öppen tre cm och de kunde inget göra mer än skicka hem mig, då det var fullt på förlossningen. Jag fick två värktabletter för att sedan försöka sova när de verkade. (Men fortfarande sömnlös).
Framåt lunch blev värkarna starkare och starkare och jag ringde åter upp till förlossningen. " Jaså, är det 10 minuter i mellan kan vi inget göra , och så har vi fullt" Fick jag till svar. Jag vankade av och an här hemma för att försöka få tätare mellan värkarna, men inget hände. Framåt eftermiddagen visste jag inte var jag skulle ta vägen utan jag ringde åter upp till förlossningen. Fortfarande dessa jäkla 10 minuters intervallerna. Jag frågade om man kunde få komma upp och se ifall något hände av dessa värkar (ifall jag öppnat mig mer). " Nej , det går inte vi har fortfarande fullt!, vänta tills det blir tre minuter i mellan värkarna". Då började jag att gråta, jag kände mig helt slut. Då säger hon att jag kan ju komma upp så jag kunde få mer smärtstillande och insomningstablett. Jag sa att jag kan ju försöka avvakta ett tag till.
Mer promenerande utan att det blev tätare mellan värkarna. Till sist orkade jag inte mer utan vi åkte upp klockan 18. Så fort dörrarna slog upp vid entrén så brast jag i gråt igen då hon frågade hur jag mådde. En ctg kurva sattes och en barnmorska kollade om jag öppnat mig mer. Nu var jag öppen 4 cm. Hon sa att jag kunde övernatta där för att få lite smärtlindring. Hon masserade även livmodertappen och gav lavemang, vilket ibland kunde sätta fart på värkarbetet. Värkarna blev starkare och tätare. Vid 23-tiden sa en barnmorska att vi ger inte Bricanyl (för att stanna av värkarbetet) utan du har öppnat dig till fem cm nu, så istället för att sova bered dig på att föda.
Jag ringde min syster som skulle vara med och berättade vad barnmorskan hade sagt. En timma senare var hon hos mig..... Den timman hände det saker, värkarna var nu etablerade och det gjorde riktigt ont. Visste inte var jag skulle ta vägen. Då frågade barnmorskan mig om jag hade testet profylax andning. Nej, det har jag inte och hon visade mig hur man skulle göra. Jag vill lova att det hjälpte. Jag var helfokuserad på andningen genom alla värkarna och det hjälpte!!!!!! Jag tror att profylax är en underskattad hjälp. Det var helt fantasktiskt, visst gjorde det ont, men det funkade att ta sig igenom den värsta smärtan. Senare blev det lustgas, vilket också fungerade bra. Klockan 02:29 den 19:e föds min lilla Joel med segerhuva och det känns helt underbart och overkligt. Jag(eller rättare sagt,en barnmorska) ringde Lars och Julia vid 01:30. Jag ville att de skulle finnas uppe på förlossningen för att höra våran lilla bebis första skrik. De hann, de var där en halvtimma innan han kom till världen. Sen fick de komma in och hälsa på vår lilla familjemedlem. Han var 51 cm lång och vägde 3 195 g.
Min syster var ett otroligt stöd, då hon hela tiden fanns vid min sida och uppmuntrade mig. Hon får mig att känna trygghet och det kunde inte ha varit bättre. Hon fick klippa navelsträngen. Tack Åsa för ditt stöd och tack för att du flängt fram och tillbaka hit då jag tidigare trodde att det var dags.
