graviditetstid

Som sagt i inlägg tidigare så gick slemproppen på morgonen vid halv 8 tiden. Jag lämnade Joel på dagis och sa att eventuellt så kom mormor och hämtar Joel.
Under dagen börjar jag få lite oregelbundna värkar, med ganska jämna mellanrum Lars jobbade i Stockholm, så jag ringde Julia när jag klockat värkarna på www.varktimer.se/  en suverän sida, och då en del värkar var med bara två minuters mellanrum. Julia kom hem och vi fortsatte att klocka värkarna.
Jag kollade på TV och lagade mat i ett lugn som inte visade på att det var dags att föda. Ett par starka värkar kom och jag var tvungen att hålla i diskbänken och tänka på andningen. Jag åt i lugn och ro och ringde mamma och sa att hon fick hämta Joel. Julia sa att du ska ju inte föda idag....Vid 14:00 så sa jag att vi åker upp till förlossningen. På väg dit så avtog värkarna, men när de väl kom så gjorde de så ont att jag var tvungen att stanna och andas. Halv tre ringde jag på klockan till förlossningen och de frågar om jag kan vänta då det bara fanns ett rum ledigt. Det gick bra sa jag. Ringde Åsa (min syster) som även denna gång skulle vara min doula och stöd.Jag sa att det var lungt och att värkarna var mer sällan nu. Hon jobbade och slutade klockan tre. Kvart i tre fick jag en jättestark värk och känner att jag är helt blöt på benen. Jag ringde på klockan och sa :Jag tror att vattnet gick. De tog in mig för att undersöka mig och sa "Det är dags att föda, du är öppen fem centermeter och har helt utplånad livmoderkant, det här går snabbt" Jag kände mig chockad och började gråta, nu händer det.... Julia ringde Åsa och sa att jag ska föda och eventuellt skulle hon inte hinna upp. Hon hann. Klockan 16 satt hon vid min sida och fick INTE lämna den, inte ens för toalettbesök:) Allt gick helt underbart och jag måste säga att den här förlossningen var den bästa av mina tre.Det enda som gjorde fruktansvärt ont var de sista två cm. Jag var mätt, utvilad och fullt närvarande och fokuserad.Det enda jag använde var lustgas, jag hoppas de aldrig tar bort detta hjälpmedeöl för oss kvinnor! 18:15 kom min andra underbara dotter till denna värld, tre dagar tidigare än beräknat förlossningsdatum. 30 Januari 2012

Tänk att jag numer har två underbara, vackra barn....En dotter och en liten son. Joel heter han just nu iallafall..... Vi är väl inte riktigt överens här i familjen. Han sover nu, egentligen borde väl även jag passa på att vila. När jag ammar på nätterna sitter jag och slumrar till. Ändå verkar han sova ganska mycket på nätterna. Jag ammar var tredje timma ungefär.
Okej och så till förlossningen. Jag åkte upp till förlossningen klockan 03 på natten den 18:e för att jag haft tre dagars värkar med 10 minuters mellanrum. Jag var helt slut och kunde inte sova, utan jag tänkte se ifall det hade hänt något. Jag var öppen tre cm och de kunde inget göra mer än skicka hem mig, då det var fullt på förlossningen. Jag fick två värktabletter för att sedan försöka sova när de verkade. (Men fortfarande sömnlös).

Framåt lunch blev värkarna starkare och starkare och jag ringde åter upp till förlossningen. " Jaså, är det 10 minuter i mellan kan vi inget göra , och så har vi fullt" Fick jag till svar. Jag vankade av och an här hemma för att försöka  få tätare mellan värkarna, men inget hände. Framåt eftermiddagen visste jag inte var jag skulle ta vägen utan jag ringde åter upp till förlossningen. Fortfarande dessa jäkla 10 minuters intervallerna. Jag frågade om man kunde få komma upp och se ifall något hände av dessa värkar (ifall jag öppnat mig mer). " Nej , det går inte vi har fortfarande fullt!, vänta tills det blir tre minuter i mellan värkarna". Då började jag att gråta, jag kände mig helt slut. Då säger hon att jag kan ju komma upp så jag kunde få mer smärtstillande och insomningstablett. Jag sa att jag kan ju försöka avvakta ett tag till.

Mer promenerande utan att det blev tätare mellan värkarna. Till sist orkade jag inte mer utan vi åkte upp klockan 18. Så fort dörrarna slog upp vid entrén så brast jag i gråt igen då hon frågade hur jag mådde. En ctg kurva sattes och en barnmorska kollade om jag öppnat mig mer. Nu var jag öppen 4 cm. Hon sa att jag kunde övernatta där för att få lite smärtlindring. Hon masserade även livmodertappen och gav lavemang, vilket ibland kunde sätta fart på värkarbetet. Värkarna blev starkare och tätare. Vid 23-tiden sa en barnmorska att vi ger inte Bricanyl (för att stanna av värkarbetet) utan du har öppnat dig till fem cm nu, så istället för att sova bered dig på att föda.

Jag ringde min syster som skulle vara med och berättade vad barnmorskan hade sagt. En timma senare var hon hos mig..... Den timman hände det saker, värkarna var nu etablerade och det gjorde riktigt ont. Visste inte var jag skulle ta vägen. Då frågade barnmorskan mig om jag hade testet profylax andning. Nej, det har jag inte och hon visade mig hur man skulle göra. Jag vill lova att det hjälpte. Jag var helfokuserad på andningen genom alla värkarna och det hjälpte!!!!!! Jag tror att profylax är en underskattad hjälp. Det var helt fantasktiskt, visst gjorde det ont, men det funkade att ta sig igenom den värsta smärtan. Senare blev det lustgas, vilket också fungerade bra. Klockan 02:29 den 19:e föds min lilla Joel med segerhuva och det känns helt underbart och overkligt. Jag(eller rättare sagt,en barnmorska) ringde Lars och Julia vid 01:30. Jag ville att de skulle finnas uppe på förlossningen för att höra våran lilla bebis första skrik. De hann, de var där en halvtimma innan han kom till världen. Sen fick de komma in och hälsa på vår lilla familjemedlem. Han var 51 cm lång och vägde 3 195 g.
 Min syster var ett otroligt stöd, då hon hela tiden fanns vid min sida och uppmuntrade mig. Hon får mig att känna trygghet och det kunde inte ha varit bättre. Hon fick klippa navelsträngen. Tack Åsa för ditt stöd och tack för att du flängt fram och tillbaka hit då jag tidigare trodde att det var dags.

Nu  börjas det. Imorse kom slemproppen,men det gjorde den redan tre dagar innan Joel föddes så det behöver inte betyda något. Hoppas verkligen jag slipper tre dagars pinvärkar den här gången. Känner mig ganska lugn, men har förberett de inblandade. Det är lite mer komplicert den här gången, fixa barnvakt, ringa i tid till Johann och fixa skjutss om det behövs. Men det går nog ba, känner mig laddad o lugn. Sitter just o kopplar av med en kopp the och ska försök sova lite om det går. Har värkar dock, har inte börjat klocka dem ännu.

Nu är jag i vecka 39 och är väldigt otålig. Ska det bli lika segt som med Joel? Det är bara sju dagar kvar till BF (På Lars födelsedag 12-02-02)Även fått ett datum satt tills den 29/1, har en del förvärkar men inget som gör att jag tror att det är dags riktigt än. Har haft ganska jobbigt psykiskt, vilket inte känns helt ok med tanke på barnet i min mage.Varmvattenberedaren är paj, jag har ont men värst är att Min svärfar är riktigt illa däran i cancer,åkte ambulans upp i förrgår och ska antagligen opereras idag, har inte hört något. Jag vill ju bara vara glad och att alla ska glädjas över det kommande barnet, men just nu känns det som om det komer i skymundan. Jag har bestämt att göra positiva saker under de här dagarna före förlossningen för att få energi o kraft. Min syster kommer ikväll då hon märkte att hon behövdes. Jag behöver allt stöd jag kan få o försöka fokusera på min bebis istället för att lägga all kraft på att vara stöd åt Lars och svärmor. Jag orar inte just nu. Har bäddat vaggan och fått hem bilbarnstolen, jag längtar tills vår lilla bebis sitter/ligger där. Den som väntar på något gott väntar alltid för länge.

Även under denna graviditet har jag riktigt fått slappa (det vill säga när Joel är på dagis), annars är det fullrulle både på min lilla 2 ½ åring och på bebisen i magen. Jag är i vecka 27+2 idag och den lilla bebisen visar verkligen sitt temperament i magen. Jag får riktigt rejäla kickar ibland.
Jag har varit sjukskriven även denna gång på grund av sammandragningar sedan vecka 17. Ibland är jag så uttråkad av inte jobba så jag håller på gå upp i limmningen, andra dagar känns det harmoniskt och skönt att kunna unna sig lite egentid i soffan. Jag har en tid nästa vecka med hos sjukgymnast för att få träna upp bäckenet, har så himla ont av foglossning.
Det är nog tur att jag inte har gått upp så mycket i vikt iaöllafall, bara fyra kilo, annars hade jag nog haft ännujobbigare (som om det går....)Mortionen har uteblivit helt så man kommer ju inte vara i toppform direkt när det är dags att föda.

Lagom till min 40-årsdag får jag veta att jag är gravid (IGEN)eftermissfallet i december.. Känns så bra. Tänk att man lyckas bli gravid två gånger när jag hade sådana problem att få Joel. Det tog ju tre år! Nu är det dags igen alltså och jag kan börja blogga igen. Julia tar studenten på lördag, har fixat körkort och fått jobb, så ett barn kan man sluta att oroa sig för.....Känns som jag lyckats bra med henne, hon är en riktigt stolthet. Nåja, tillbaka till det nuvarade glädjeämnet så tänker jag inte berätta något, först det syns....Jag tyckte det var ganska jobbigt sist att berätta om missfallet för alla som visste om min graviditet.

Tänk vad stor min dotter är, hon klarade körkortet igår. Grattis! Hon körde upp klockan 9:00 på morgonen och bara en tjugo minuter innan fick hon sladd i en rondell och bilen snurrade runt! Det var glashalt. Nåja, det gick bra iallafall vid uppkörningen! Tänk vilken skillnad på var mina två barn befinner sig i utvecklingen. Min Julia tar stormsteg in i vuxenvärlden medan Joel börjar säga treords meningar! Jag är så stolt över dem!

Nu känns det mesta som vanligt. Det känns ibland så klart när man ser alla fina magar, speciellt när jag träffat en kurskompis som är lika långt kommen som jag skulle ha varit. Hon har en jättefin mage och självklart tänker jag ibland, det kunde ha varit min..
Men som oftast tänker jag inte på missfallet så ofta då jag är fullt upptagen av vardagen.
Jobbar heltid och studerar på halvfart (vet inte hur mycket mer man orkar), övningskör med Julia och leker med Joel. Tänka sig att det ena barnet (fast jag får inte kalla henne det) lär sig att köra bil medans det andra barnet är i full färd att lära sig att prata.....

Jag var på återkontroll där det upptäcktes att jag hade infektion och rester kvar i livmodern. Jag lades in akut för skrapning. Låg på gynavdelningen hela dagen och bara väntade(utan mat). För varje minut kändes det som om rädslan växte. Det var en liten operation sa man till mig, men man opereras ju inte varje dag. 20:30 så rullades min säng in genom lasarettkorridorerna till operationen. När jag väl var där brast jag i gråt och började skaka så jag hoppade. Jag frös och har aldrig skakat så mycket i hela mitt liv. Jag hoppade och försökte andas lugnt....utan resultat. Till sist fick en läkare (tror jag det var) säga till narkossköterskorna "Kan ni inte ge henne något lugnande så hon slipper skaka" (Han var väl rädd att jag skulle skaka vid operationen). Jag började känna mig yr i huvudet och vid nästa sekund vaknade. Jag hade visst blivit sövd i nästa sekund. Nu frös jag inte iallafall,men grät ljudlöst. Hmmm....40 år och känna sig så liten!

Jag gick på ultraljud för att se vilken tid jag var i pga NUPP-test framöver.Jag såg mitt barn i magen och kände glädje, tills barnmorskan sa:Ja, det är ett barn iallafall......Jag förstod direkt att det inte stod rätt till. Vadå? Är det något fel?
Jag ser ingen hjärtaktivitet. Hela min värld rasade samman och jag brast i hysterisk gråt. Mitt barn fanns men levde inte. Jagkände mig så himla ensam. Jag ville bara hem.
Det visade sig att det dött bara någon/några dagar tidigare. Varför? Varför??????
Sen veckan dätpå fick jag tabletter som skulle stöta bort fostret, det är det mest hemska jag gjort....Ångest!!!!Sorg!!!!Smärta. Borta och fylld med tomhet istället!
Nu har tvåveckor gått och ledsamheten kommer över mig ibland. Hur lång tid kommer jag känna så här? Försöker fokusera på allt positiva imitt liv istället, som tur är har jag ju två barn sedan tidigare. Men jag längtade tills det här barnet skulle komma och utöka vår familj med mer kärlek.

Okej 8 V+5 dagar och jag är illamående så gott som hela tiden. Tidigare graviditeter har jag inte ens en gång mått illa, vad jag minns. Jag mår bra när jag äter iallafall (tillfälligt). Så jag går nog upp massor den här gången!!!!!Pyttipannan är i stekpannan just nu så jag kan stilla mitt illamående alldeles strax. Nästa vecka ska jag skrivas in på mödravården, det blir samma barnmorska som tidigare.

I förrgår blev min lilla son 1,5 år och allt känns alldeles underbart. Tills för ett par timmar sen....då två streck dök upp på min graviditetssticka. Känslan byttes till undran istället "Orkar jag"? Fyller ju 40 år nästa år då det skulle vara dags igen att börja amma och ha sömnlösa nätter.....

Min lilla kille blev 10 månader den 19:e och det senaste inlägget skulle kunna vara skrivet idag. Ingen större skillnad angående sömnen, förutom att det faktiskt blivit sämre med den. Jag ska till läkaren nu i veckan och se om de kan hjälpa mig på något sätt. Kanske insomningstabletter? Jag ligger helt apatisk vissa nätter, andra gråter jag och ammar titt som tätt...Är helt enkelt för trött för att sluta amma. Det är lättare att "slänga" fram (häng)bysten(för de har ju blivit det nu, så som han drar och sliter i dem) än att masa sig upp för att fixa välling. Hur gör man om amn är så jäkla trött och inte har någon avlastning? Någon som vet? Hur slutade ni amma?

I går blev Joel sju veckor gammal, allt går jättebra. Jag har väl återhämtat mig på bästa sätt, är dock som en zombie ibland av trötthet. Igår gick Julia ut med Joel och jag lyckades slumra till (10minuter, fast hon gick längre) och det var sååååskönt!!!!
Han sover bra, men det är inte så mycket sömn jag hinner med i mellan amningarna. Förutom amningen så  håller Julia mig vaken på nätterna och Lars klocka ringer halv fem på morgonen. Bästa sömnen får jag mellan sex och sju, snacka om att inte vara bortskämd med sömntider!!!!!
Var och vägde och mätte honom(inte Lars, utan Joel) igår och han har redan vuxit 7,5 cm (=58,5) och väger 5185 g (två kilo mer än när han föddes).
Försöker att göra något på dagarna för att inte bara bli sittandes och amma, men DET kräver planering. Ge mat först och byta blöja (och byta igen....) då blir min lilla bebis på bästa humör och är redo för en biltur.....

Idag är lilla Joel två veckor och det känns underbart. Allt blev mycket bättre än vad jag hoppats på, med tanke på hur hans pappa är mot honom. De är så lika och det känns helt underbart att se dem sova tätt tillsammans.....
Min lilla son äter mest hela tiden (och bajsar), han har gått upp 600 g sedan han föddes (50 g/dag). Han har också vuxit 1,5 cm. Jag förstår det som han äter. Vissa ammningsstunder sitter jag i tre timmar i streck, och han vägrar att släppa taget (slumrar till då, blir riktigt trött av att amma), men det är så gulligt och det låter som om han njuter för varje klunk han får i sig.....
Det känns riktigt bra att vara mamma till en sådan underbar varelse, det väcker många minnen från när Julia var liten också. Det är en härlig tid spädbarnsåldern, synd bara att det går så fort,Joel är idag redan två veckor gammal och det känns som om livet har varit så här hela tiden, svårt att tänka sig att vara utan honom, han är en del av vår familj. Jag är så lycklig, att vara tvåbarnsmor känns helt rätt, så numer är jag dubbelt så lycklig. Jag tackar min lyckliga stjärna!!!!

Tänk att jag numer har två underbara, vackra barn....En dotter och en liten son. Joel heter han just nu iallafall..... Vi är väl inte riktigt överens här i familjen. Han sover nu, egentligen borde väl även jag vpassa på att vila. När jag ammar på nätterna sitter jag och slumrar till. Ändå verkar han sova ganska mycket på nätterna. Jag ammar var tredje timma ungefär.
Okej och så till förlossningen. Jag åkte upp till förlossningen klockan 03 på natten den 18:e för att jag haft två dagars värkar med 10 minuters mellanrum. Jag var helt slut och kunde inte sova, utan jag tänkte se ifall det hade hänt något. Jag var öppen tre cm och de kunde inget göra mer än skicka hem mig, då det var fullt på förlossningen. Jag fick två värktabletter för att sedan försöka sova när de verkade. (Men fortfarande sömnlös). Framåt lunch blev värkarna starkare och starkare och jag ringde åter upp till förlossningen. " Jaså, är det 10 minuter i mellan kan vi inget göra , och så har vi fullt" Fick jag till svar. Jag vankade av och an här hemma för att försöka  få tätare mellan värkarna, men inget hände. Framåt eftermiddagen visste jag inte var jag skulle ta vägen utan jag ringde åter upp till förlossningen. Fortfarande dessa jäkla 10 minuters intervallerna. Jag frågade om man kunde få komma upp och se ifall något hände av dessa värkar (ifall jag öppnat mig mer). " Nej , det går inte vi har fortfarande fullt!, vänta tills det blir tre minuter i mellan värkarna". Då började jag att gråta, jag kände mig helt slut. Då säger hon att jag kan ju komma upp så jag kunde få mer smärtstillande och insomningstablett. Jag sa att jag kan ju försöka avvakta ett tag till. Mer promenerande utan att det blev tätare mellan värkarna. Till sist orkade jag inte mer utan vi åkte upp klockan 18. Så fort dörrarna slog upp vid entrén så brast jag i gråt igen då hon frågade hur jag mådde. En ctg kurva sattes och en barnmorska kollade om jag öppnat mig mer. Nu var jag öppen 4 cm. Hon sa att jag kunde övernatta där för att få lite smärtlindring. Hon maserade även livmodertappen och gav lavemang, vilket ibland kunde sätta fart på värkarbetet. Värkarna blev starkare och tätare. Vid 23-tiden sa en barnmorska att vi ger inte Bricanyl (för att stanna av värkarbetet) utan du har öppnat dig till fem cm nu, så istället för att sova bered dig på att föda. Jag ringde min syster som skulle vara med och berättade vad barnmorskan hade sagt. En timma senare var hon hos mig..... Den timman hände det saker, värkarna var nu etablerade och det gjorde riktigt ont. Visste inte var jag skulle ta vägen. Då frågade barnmorskan mig om jag hade testet profylax andning. Nej, det har jag inte och hon visade mig hur man skulle göra. Jag vill lova att det hjälpte. Jag var helfokuserad på andningen genom alla värkarna och det hjälpte!!!!!! Jag tror att profylax är en underskattad hjälp. Det var helt fantasktiskt, visst gjorde det ont, men det funkade att ta sig igenom den värsta smärtan. Senare blev det lustgas, vilket också fungerade bra. Klockan 02:29 den 19:e föds min lilla Joel med segerhuva och det känns helt underbart och overkligt. Jag(eller rättare sagt,en barnmorska) ringde Lars och Julia vid 01:30. Jag ville att de skulle finnas uppe på förlossningen för att höra våran lilla bebis första skrik. De hann, de var där en halvtimma innan han kom till världen. Sen fick de komma in och hälsa på vår lilla familjemedlem. Han var 51 cm lång och vägde 3 195 g.
 Min syster var ett otroligt stöd, då hon hela tiden fanns vid min sida och uppmuntrade mig. Hon får mig att känna trygghet och det kunde inte ha varit bättre. Hon fick klippa navelsträngen. Tack Åsa för ditt stöd och tack för att du flängt fran och tillbaka hit då jag tidigare trodde att det var dags.

I går när min slempropp (ännu mer kom) så trodde jag verkligen att nu är det dags. Jag ringde min syster som bor 8 mil ifrån mig och sa att efter att haft så mycket känningar och sammandragningar så var det nog inatt bebisen skulle komma. Min snälla syster tog sin bil och lämnade sitt upphällda vinglas och hennes familj i TV-soffan . Hon kom lagom till Sveriges bidrag i melodifestivalen.
Hon frågade hur jag mådde och jag säger skyldigt "att jag mår ganska bra, inte någon värk här inte, SORRY!"
Nu jobbar hon, har ca 1,5 timme kvar att arbeta och jag har precis börjat klocka mina värkar på värktimer och de kommer med jämna mellanrum. Jag ska nog ringa henne om det fortsätter som nu. Fast jag måste ju vara säker på min sak annars blir det som i sagan om pojken som ropade "vargen kommer, vargen kommer" 

Nu är jag verkligen otålig, trodde att det skulle sätta igång natten tills idag då jag vid 21-tiden började få regelbundna och ihållande värkar. Vid midnatt ringde jag upp till förlossningen och sa att jag hade värkar med jämna mellanrum (senaste tidtagningen i mellan var på fyra minuter). Barnmorskan sa att om jag hade värkar medans vi pratade så var det nog inte så farligt, utan det var när jag inte längre kunde prata som det var läge att åka upp. Jag tycker det lät jättekonstigt, för om jag inte minns fel så kunde jag minsann prata under hela Julias (min dotters) förlossning.
Nåja jag avvaktade och hon har ju rätt i att det inte kom någon bebis, även om natten var skitjobbig och jag vaknade (när jag väl somnade) av en ny värk. Har gått hela dagen och väntat med lite mindre värkar än i går kväll och på natten. Jag har fortfarande blödning (teckenblödning). Hur har det varit för er? Har ni kunnat prata när ni åkt upp?

Igår var jag på kontroll igen för att kolla att jag inte läckt vatten, vilket de inte kunde se några tecken på. Var dock öppen 1 cm och hade mjuk livmodertapp, vilket alltid är något. Alla små tecken är ju ett steg närmare. Jag tror att det blir imorgon som jag får min lilla bebis, jag har tippat på den 16:e väldigt länge.
I morse vaknade jag klockan fyra av lite småvärkar som hittills inte lett någon vart. Vid 10 tiden upptäckte jag blod (brunaktigt) på trosan och satte därför på mig en binda. Även denna kom det blod på. Ringde till förlossningen och hon sa att det var ett gott tecken (teckenblödning, vilket påvisar att livmodermunnen vidgas och jag närmar mig förlossningen). Som om jag inte visste det! Har ju gått över 8 dagar och börjar känna mig väldigt rastlös och otålig....Nåja, han kommer nog imorgon iallafall (med start i natt, jag är laddad OCH LIVRÄDD på samma gång)!!!!