Ultraljud
Det första ultraljudet jag gjorde var i vecka 9, då var Lars med. Allt kändes mer verkligt då fastän man bara såg en liten böna. Barnet (embryot) var 1,8 cm litet. Jag älskade känslan av bekräftelse att det faktiskt växte ett barn inom mig.
Jag var jätteglad, men när mina urinvägsinfektioner kom blev jag orolig. Jag längtade till vecka 12, då missfallsrisken skulle minska. Jag hade tidigare haft ett tidigt missfall och jag har ju längtat efter det här i flera år.
Det andra ultraljudet som gjordes var i vecka 12 (ett s.k NUPP-test), då mättes vätskespalten i nacken för att se om det eventellt fanns tecken på att barnet hade downs syndrom. Man är ju ingen ungdom precis, utan jag är 37 år och risken ökar ju då för att få ett barn med downs syndrom. Allt såg bra ut, men som sagt NUPP-test ger inga garantier. Men sannolikheten minskade visst. Vad gör man om man skulle få veta att barnet troligen har downs syndrom? Skulle jag verkligen välja att ta bort barnet då eller skulle jag välja att behålla det, eftersom jag så länge längtat efter ett barn?
Alla vill ju ha friska barn, självfallet, men jag tror inte (eller vet) att man inte älskar individen mindre trots handikapp. Jag har jobbat med förståndshandikappade och de har en härlig humor och resonerande tankar, helt enkelt underbara människor att jobba med. Men eftersom jag faktiskt gjorde NUPP-testet så fanns ju tankarna där, skulle jag orka? Skulle Julia och Lars orka med att ta hand om ett handikappat barn? För ett "friskt" barn växer ju faktiskt upp till en självständig person, medan ett handikappat barn behöver mer resurser och stöd i sin uppväxt. Jag förstår om folk väljer att ta bort sina barn om de har vetskap om eventuella handikapp...men jag har som sagt längtat mig sjuk till att bli gravid.
Julia var med mig på det här ultraljudet och hon tyckte barnet hade en stor näsa, det återstår att se när du ser världens ljus.
Jag var jätteglad, men när mina urinvägsinfektioner kom blev jag orolig. Jag längtade till vecka 12, då missfallsrisken skulle minska. Jag hade tidigare haft ett tidigt missfall och jag har ju längtat efter det här i flera år.
Det andra ultraljudet som gjordes var i vecka 12 (ett s.k NUPP-test), då mättes vätskespalten i nacken för att se om det eventellt fanns tecken på att barnet hade downs syndrom. Man är ju ingen ungdom precis, utan jag är 37 år och risken ökar ju då för att få ett barn med downs syndrom. Allt såg bra ut, men som sagt NUPP-test ger inga garantier. Men sannolikheten minskade visst. Vad gör man om man skulle få veta att barnet troligen har downs syndrom? Skulle jag verkligen välja att ta bort barnet då eller skulle jag välja att behålla det, eftersom jag så länge längtat efter ett barn?
Alla vill ju ha friska barn, självfallet, men jag tror inte (eller vet) att man inte älskar individen mindre trots handikapp. Jag har jobbat med förståndshandikappade och de har en härlig humor och resonerande tankar, helt enkelt underbara människor att jobba med. Men eftersom jag faktiskt gjorde NUPP-testet så fanns ju tankarna där, skulle jag orka? Skulle Julia och Lars orka med att ta hand om ett handikappat barn? För ett "friskt" barn växer ju faktiskt upp till en självständig person, medan ett handikappat barn behöver mer resurser och stöd i sin uppväxt. Jag förstår om folk väljer att ta bort sina barn om de har vetskap om eventuella handikapp...men jag har som sagt längtat mig sjuk till att bli gravid.
Julia var med mig på det här ultraljudet och hon tyckte barnet hade en stor näsa, det återstår att se när du ser världens ljus.
Kommentarer
Trackback
