Två dagar kvar
Vad konstigt (och underbart) det känns att faktiskt veta att det bara är två dagar kvar tills jag får hålla mitt barn i famnen. Jag har "smält" att det blir kejsarsnitt, även om jag hade föredragit en "normal" förlossning.
Åsa, min syster, kommer att vara med, hon kommer redan dagen innan. Hon är en stor trygghet för mig. Jag kommer ihåg en gång i skolan så frågade en lärare vad man tänkte på när man kände trygghet, och det var för mig självklart min älskade storasyster (jag har lyckan att få ha två....), men Åsa är bara två år äldre så vi har vuxit upp ihop.
Varför inte Lars kommer att vara med (vid själva operationen) är för att han vet att han inte kommer att klara av det "Då får ni ta hand om mig med", sa han till en av läkarna i torsdags. Han har varit ett enormt stöd för mig hela tiden, trots att han i början av (och innan) graviditeten inte ville ta något ansvar, eller ens ha ett barn till (sa han). Han har nog förstått att det inte varit så lätt för mig att först vara sjukskriven (ordinerad sängläge och inte bära eller ens promenera) för att sammandragningarna kunde sätta igång förlossningen, sen när jag hade foglossning så jag knappt kunde gå, stödde han mig när jag gick och när jag nu fick veta att barnet ligger i sätesbjudning så tröstar han mig när jag gråter (och injuter mod i mig, då han är lugn och säger att det blir bra, att läkarna vet vad de gör, det är skönt att han är lugn). Han sa till och med att han skulle säga nej till ett jobb för att vara hemma och hjälpa mig med våran son efter att jag/vi kommit hem. Jobbet han blivit erbjuden är enormt bra betalt och egentligen har vi inte råd att vara utan de pengarna. Jag tycker att han ska ta jobbet, det räcker med att han bara ens tänkte tanken och såg det som självklart att finnas där för mig. Jag ska vara kvar så länge som det går på lasarettet för att återhämta mig så går det nog bra. Jag har hört väldigt positiva berättelser om de som gjort kejsarsnitt och jag tänker bli ytterligare en av dem som berättar om det positiva.
Åsa, min syster, kommer att vara med, hon kommer redan dagen innan. Hon är en stor trygghet för mig. Jag kommer ihåg en gång i skolan så frågade en lärare vad man tänkte på när man kände trygghet, och det var för mig självklart min älskade storasyster (jag har lyckan att få ha två....), men Åsa är bara två år äldre så vi har vuxit upp ihop.
Varför inte Lars kommer att vara med (vid själva operationen) är för att han vet att han inte kommer att klara av det "Då får ni ta hand om mig med", sa han till en av läkarna i torsdags. Han har varit ett enormt stöd för mig hela tiden, trots att han i början av (och innan) graviditeten inte ville ta något ansvar, eller ens ha ett barn till (sa han). Han har nog förstått att det inte varit så lätt för mig att först vara sjukskriven (ordinerad sängläge och inte bära eller ens promenera) för att sammandragningarna kunde sätta igång förlossningen, sen när jag hade foglossning så jag knappt kunde gå, stödde han mig när jag gick och när jag nu fick veta att barnet ligger i sätesbjudning så tröstar han mig när jag gråter (och injuter mod i mig, då han är lugn och säger att det blir bra, att läkarna vet vad de gör, det är skönt att han är lugn). Han sa till och med att han skulle säga nej till ett jobb för att vara hemma och hjälpa mig med våran son efter att jag/vi kommit hem. Jobbet han blivit erbjuden är enormt bra betalt och egentligen har vi inte råd att vara utan de pengarna. Jag tycker att han ska ta jobbet, det räcker med att han bara ens tänkte tanken och såg det som självklart att finnas där för mig. Jag ska vara kvar så länge som det går på lasarettet för att återhämta mig så går det nog bra. Jag har hört väldigt positiva berättelser om de som gjort kejsarsnitt och jag tänker bli ytterligare en av dem som berättar om det positiva.
Kommentarer
Trackback
