Ensamt igen
Efter ca två månader så fann jag den där ron som alla sa att de skulle ta vara på. De sade att "de skulle ha passat på att läsa, se på TV och bara softa". Det är nog ganska enkelt att säga men svårare att genomföra när man "tvingas" att bara ligga.
Problemet var ju också att se allt som skulle göras, men som jag inte kunde/fick ta tag i.Tvätthögen som växte, julsaker som fanns kvar (finns till och med kvar nu trots att det snart är påsk), dammråttorna som virvlade (de har stillats lite sedan Lars blev arbetslös) kring på golvet. Det jag gjorde var att diska (men lite i taget för det blev jobbigt att stå för länge).
Hur som helst så föll den där ron över mig och jag har lyckats att läsa sju stycken böcker (och det är en bedrift eftersom jag har dyslexi). Jag har fört läsjournal över böckerna så jag kan rekomendera eller berätta för mina elever om dessa sen när jag börjar att jobba igen (dröjer dock ett år tills dess). Har ni mina bloggläsare lästips dela med er av dessa! Till andra som måste vara sängliggande kan jag säga att bloggskrivande fungerar bra även ifrån sängen/soffan, läs tidningar (låna gärna av vänner), se på TV, öppna fönstret när solen ligger på där du ligger, skaffa en trådlös telefon, spela spel, bjud över arbetslösa vänner (så kan de kanske hjälpa till med markservicen, gällande lite kaffe då....). Den här sista månaden ska jag väl inte känna mig allt för ensam hoppas jag...
nedräkning
Jag träffade två andra mammor i fredags som gick i min föräldragrupp. Vi lunchade och pratade. Bra att ses och dela tips. Efter ca två timmar frågade jag om inte de fick ont av att sitta så länge, men inte då... De mådde bra. Själv kändes det som om mitt bäcken skulle trilla av, visst jag kunde ju alltid gå därifrån, men det var trevligt att träffa andra i samma sits. Ena mamman har visst inte mått så bra, hon är också sjukskriven för hon har spytt konstant sedan graviditetens början. Hon går på akupunktur för att stilla sitt illamående. Hon har drabbats av en sjukdom kallad hyperemesis gravidarum. Hon sade "är det inte så för dig med att du längtar till att barnet ska födas för att slippa må som man gör?" Jo, och så är det, vet inte om man längtar mer efter barnet eller att slippa må så här, (iallafall vissa dagar), men det är klart att jag längtar ihjäl mig till att få pussa på den lille.....37 dagar kvar. Ärligt talat så tror jag att det är värre att spy hela tiden, så smärtsamma sammandragningar, sura uppstötningar och foglossning är nog enklare att leva med. Det gäller att se det positivt, jag är ju äntligen gravid och snart tvåbarnsmor kan man vara lyckligare?
Vart tar mina pengar vägen
Vad behöver man då? Jo, bilbarnstol, skötbord, kläder, spjälsäng (och vagga vill jag ha till den första tiden), sänglinne, spjälsängsskydd, madrass....You name it!!!!! Listan kan göras oändligt lång.
Jag vill ha en vagn som är bekväm att köra och fin till min lilla baby, KOSTNAD Ca 5 000 - 8 000, vart får man de pengarna ifrån? Tanken var att jag skulle sätta av lite varje månad ifrån min lön, men denna idé gick i stöpet då jag istället nu har varit sjukskriven sedan december, och nu är det snart april. Det var bara vagnen det.... Tur att man inte är ensamstående (även om Lars nu bara får 65 % av A-kassan så är vi iallafall två). Mina tankar går till alla ensamstående och jag hoppas att ni är så vettiga att ni faktiskt tycker att det duger med en begagnad vagn till er baby (om ni inte nu har förmånen att vara ekonomiskt oberoende).
Jag tänker köpa en kompis vagn (då vet jag iallafall vilket barn som tidigare legat i vagnen), har köpt bilbarnstol och vagga på blocket, ska måla om en gammal spjälsäng som jag fått, frågar runt bland kompisar om de vill sälja saker jag kan tänkas behöva till min lilla baby och det känns riktigt bra, trots att vissa i omgivningen tycker att "man vill väl ge sitt barn det bästa". Det tänker även jag göra då jag tänker ösa kärlek över mitt barn och skapa en bättre värld genom att återvinna. Jag tror inte barnet märker någon skillnad på nytt och begagnat, så länge det är rent och fräscht.
Ja, så växer man
Jag försöker att tänka positivt så klart (eftersom jag snart blir mamma igen), men det är ganska jobbigt just nu med sammandragningar, foglossning, sömnbrist och svårigheter att andas. Man vet inte riktigt var man ska ta vägen ibland!
Igår var jag för att gratulera en vän, det blev en snabbvisit må jag säga, fika och sedan dra. Trevlig man är... Nåja mina vänner förstår att det är "lite" jobbigt nu. Jag har inte sagt hur jobbigt det är för det känns så jobbigt att klaga, det är lättare att skriva det.(för enligt bloggstatistiken är det inte värst många som läser det jag skrivit). Och jag som skulle bli "bloggdrottning", med en topp på en dag med tre läsare :)he, he....Tack syrran för att du läser. Vad har du för bloggadress, så kan jag höja din statistik lite medan jag fortsätter att växa.
Försäkringskassans idioti
När läkaren sjukskrev mig sade hon att jag kunde räkna med att mitt ärende eventuellt inte blev godkänt, eftersom sjukskrivningar vid graviditet inte brukade bli godkända.
Jag läste i försäkringskassans sjukförsäkringsvillkor om att de inte godkände sjukskrivningen "bör"man gå tillbaka till jobbet för att inte bli av med sin SGI (sjugpenningsgrundande inkomst), vilket i så fall skulle inebära att man inte får några pengar vid föräldraledighet, VAB eller sjukskrivning i framtiden.
Vad har man då för alternativ egentligen? Jag tänkte att om de inte godkände min sjukskrivning så kunde jag ta ut tjänstledigt (skulle dock då bli utan pengar), eftersom man inte vill riskera att mista barnet, men enligt dessa idiotiska regler så skulle jag inte kunna välja det, eftersom man inte klarar sig utan pengar under hela föräldraledigheten.....Det skulle vara skillnad om det bara rörde sig om graviditeten.
Som tur är så lät försäkringskassans beslut dröja och min första sjukskrivningsperiod hade då löpt ut. Det blev godkänt, men det var en lång väntan med onödigt oroande!!!!
Nu har sjukskrivningarna avlöpt varandra och besluten har dröjt lika länge varje gång, så jag har inte behövt att gå tillbaka till jobbet och riskera något med barnet. Ibland är det bra att försäkringskassan tar tid på sig, men jag kan väl tycka att vid komplikationer i graviditeten så borde det ALLTID räknas som om man är sjuk för att slippa onödigt oroande och riskera missfall.
använd mig gärna som bollplank
sjukskriven
Hade haft ganska mycket på jobbet och var ansvarig för en kommande basar som skulle äga rum. Jag sprang fram och tillbaka i korridorerna och det kändes som om magen bara blev hårdare och hårdare.
Läkaren konstaterade att jag hade sammandragningar och blev ordinerad sängläge. Vila, vila, vila.... Inget handlande, bärande av tvätt eller promenerande. Och jag som älskar att vara ute och gå, hade gjort det dagligen sedan jag fick veta att jag var gravid eftersom jag ville vara i form till förlossningen.
De första tre veckorna höll jag på att bli tokig, jag var så rastlös!!!!Och orolig förstårs eftersom jag så gärna ville ha det här barnet.
Nu har veckorna gått och jag är inte lika orolig längre, men jag är fortsatt sjukskriven fram till beraäknad förlossning (nu också med foglossning).
Jag kan göra små strapatser, till exempel fika med någon kompis, hälsa på arbetskamraterna, gå till biblioteket, men absolut bara en sak per dag i max två timmar orkar jag (eller min mage) med, sen kommer sammandragningarna.
Är nu i vecka 33+5 och längtar ihjäl mig till att få ta långpromenader med min lilla baby.
Pergotime
Vad är Pergotime?
Pergotime är ett läkemedel som används vid ofrivillig barnlöshet som beror på att kvinnans äggproduktion inte fungerar som den ska. Medicinen påverkar kvinnans äggstockar så att ägglossning sker.
Jag fick medicinen utskriven till mig för att ta en tablett dagligen under dag 5-9 i menscykeln. receptet skulle räcka till tre tillfällen. De kostade 81 kronor, undra om dessa kunde hjälpa mig?
Jag tog tabletterna och kände hur hela min kropp reagerade. Jag kunde inte sova och mådde fruktansvärt illa!
Egentligen skulle inte tabletterna ha skrivits ut förrän mannen hade kollat sin spermakvalité, men jag fick ändock hjälp!
På dag 10 fick jag en tid för att se hur jag reagerade på medicinen. Läkaren sade att hon såg ett ägg, vilket var bra. Hade hon sett flera ägg så skulle man inte ha sex, då skulle risken att få flerbarnsfödslar öka (i och för sig efter att ha längtat så länge så skulle jag tacksamt ha burit fler barn i min mage....)
Efter undersökningen sade hon att " nu är det bara att gå hem och ha lite mysigt..." Tanken var god, men stressen blev enorm och det blev totalt misslyckat, min man kände det och tappade lusten. Nu såg jag min chans gå upp i rök den här månadens ägglossning. Jag som mådde så jäkla dåligt av tabletterna, skulle jag ta dem igen? Jag gillar inte tanken att "leka Gud", att expremintera med hormoner, det kändes inte helt okej!
Ultraljud
Jag var jätteglad, men när mina urinvägsinfektioner kom blev jag orolig. Jag längtade till vecka 12, då missfallsrisken skulle minska. Jag hade tidigare haft ett tidigt missfall och jag har ju längtat efter det här i flera år.
Det andra ultraljudet som gjordes var i vecka 12 (ett s.k NUPP-test), då mättes vätskespalten i nacken för att se om det eventellt fanns tecken på att barnet hade downs syndrom. Man är ju ingen ungdom precis, utan jag är 37 år och risken ökar ju då för att få ett barn med downs syndrom. Allt såg bra ut, men som sagt NUPP-test ger inga garantier. Men sannolikheten minskade visst. Vad gör man om man skulle få veta att barnet troligen har downs syndrom? Skulle jag verkligen välja att ta bort barnet då eller skulle jag välja att behålla det, eftersom jag så länge längtat efter ett barn?
Alla vill ju ha friska barn, självfallet, men jag tror inte (eller vet) att man inte älskar individen mindre trots handikapp. Jag har jobbat med förståndshandikappade och de har en härlig humor och resonerande tankar, helt enkelt underbara människor att jobba med. Men eftersom jag faktiskt gjorde NUPP-testet så fanns ju tankarna där, skulle jag orka? Skulle Julia och Lars orka med att ta hand om ett handikappat barn? För ett "friskt" barn växer ju faktiskt upp till en självständig person, medan ett handikappat barn behöver mer resurser och stöd i sin uppväxt. Jag förstår om folk väljer att ta bort sina barn om de har vetskap om eventuella handikapp...men jag har som sagt längtat mig sjuk till att bli gravid.
Julia var med mig på det här ultraljudet och hon tyckte barnet hade en stor näsa, det återstår att se när du ser världens ljus.
Första graviditetsveckorna
Graviditetstest
Den 2 september hade jag gått över tiden med tre dagar, men det hade jag gjort så många gånger förut. Dag 23 i min menscykel hade jag tagit ett blodprov för att se att jag hade haft ägglossning den månaden, efter min kur med pergotime. Det hade jag. Nåja, efter de tre dagarna över tiden så tog jag ett graviditetstest, vilket visade ett svagt, svagt plus. Det var alltså positivt ! Jag trodde nog inte riktigt på mina ögon så jag ropade på min dotter Julia och hon bekräftade det. Lars var inte hemma, men så fort han kom innanför dörren så möttes han av ett stort flin. (=mitt). Jag berättade det för honom och han trodde nog inte heller på det eftersom strecken var så svaga.
Efter ytterligare ett par dagar med utebliven mens så gick jag till apoteket och frågade om man kunde lita på resultatet, trots att det var så svagt. Hon sade att det kunde man. Jag trodde inte på henne utan köpte ett till graviditetstest. Jag kissade på stickan och stod och väntade på resultatet. Sakta bekräftades det att jag var gravid!!!! Tänk att efter tre års längtan se det där pluset i rutan och känna att jag äntligen blivit gravid. Till en kostnad av tid, tårar och 81 kronor!!!
längtan efter ett barn
Längtan efter ett barn
Den som har längtan efter ett barn vet hur man känner sig då mensen kommer månad efter månad.... Jag vet, Jag har har hört den biologiska klockan tickat både högt och under lång tid.
Varje månad hade jag koll på när mensen kom och när jag trodde att ägglossningen ägde rum. Det blev självfallet en slags stress av hela ens sexliv just kring dessa fertila dagar, som inte alls var fertila dagar visade det sig, då den efterlängtade graviditeten lyste med sin frånvaro. I tre års tid ökade hetsen och depressionen. Jag kände mig mer och mer deprimerad och kunde inte ens glädjas när nära och kära gick i väntans tider.
Tillochmed när man gick på stan och möttes av stora graviditetsmagar kändes det som ett hån mot mig.
Det är inte så att jag är barnlös, utan jag har en dotter som är 16 år idag. Jag lever tillsammans med hennes far och det är med honom som jag har velat få ett syskon till vår dotter.
I början känndes det inte som ett problem, utan det var först när jag blev 34 år som jag började känna varför blir det inget barn? Vi hade oskyddat sex, dock vissa gånger "avbrutet samlag", eller som jag själv felaktigt sa en gång till en läkare "oavbrutet sex"!
Efter två års tid av längtan och den växande "avundsjukan" gentemot de som lyckades att bli garavida sökte jag hjälp på en kvinnoklinik. Jag genomgick alla tester för att se att jag hade ägglossning och var fertil. Det visade sig att allt såg bra ut, dock hade jag oregelbunden menscykel, mellan 30-45 dagar och kanske var det därför svårt att veta exakt när ägglossningen ägde rum.
Min sambo gjorde inga undersökningar, vet inte om han var rädd för resultaten eller om det helt enkelt var för att han tyckte att det räckte med vår dotter. Han kände iallafall till min längtan efter ett barn och var villig att gå med på att vi skaffade barn, dock skulle ansvaret ligga hos mig.
Efter alla tester och blodprov så lyckades jag få en överläkare att skriva ut pergotime till mig, jag kände inte till dessa tabletter utan det var så att jag frågade om det inte fanns någon hormonbehandling att få. Detta gavs bara ut till par där båda hade genomgått undersökningar, det vill säga att mannen skulle ha undersökt sin spermakvalite. Min man vägrade och ville inte vara delaktig i någon undersökning, utan ansvaret låg som sagt på mig och det var alltså mitt problem! Sanningen är att det blev ett problem för honom med, då han kände av min press och att jag bara ville ha sex vid ägglossningen. Vilket också blev sanningen då jag själv blev stressad och deprimerad då mensen kom. Jag vet att detta inte är bra för ett förhållande, men det var inte vad som var problemet för mig, utan det var att jag helt enkelt inte blev med barn.
Ny blogg inom kort
Inom kort kommer jag starta en blogg om min graviditetstid, som inte helt varit bekymmersfri, men full med lycka! Jag kommer att ta upp hur det är att månad efter månad, år efter år längta till att bli gravid utan resultat. Hur känner man sig? Vad finns det för hjälp att få? Hoppas ni återkommer till min blogg då den kommer att vara en källa till information och av erfarenheter./ Hillevi
