graviditetstid

Har gått +5 dagar över BF och jag tycker jag ser tecken på att det faktiskt nu är på gång. Eller är det bara inbillning? Iförrgår natt hade jag jättemycket sammandragningar och molande värk i magen och igår så kom det lite vatten (det var inte kiss, då det var ofärgat och inte luktade något speciellt). Efter det blev det ett jäkla liv på ungkotten där inne som vred och vände sig och man kände riktigt hur huvudet borrades nedåt i bäckenet. (Får iallafall hoppas att det var huvudet så den rackarn inte vände sig igen...)
I dag kom det en gulaktig, slemmig (usch....äckligt det låter, men så var det iallafall) flytning i bindan (har en i förebyggande syfte eftersom det kom vatten igår).
Vaknade imorse, lite besviken att det inte hade hänt något, men med en himla massa energi. Ut och hämta tidningen 5:45, började diska, städa toaletten,vikt tvätt, köra igång tvättmaskin och byta sängkläder och nu skriva i min blogg. Klockan är bara 9:05 nu och jag har redan hunnit med vad jag annars drar ut på en hel dag. Har hört om att man kan få städmani innan det är dags, så nu är det väl ändå på gång......

Jag åkte upp till förlossningen i släptåg med Lars, Åsa och Julia för att "få ut bebisen". Jag hade tid för planerat kejsarsnitt tills i tisdag,men det blir inte alltid som man planerat. Spänningen var så att man kunde ta på den i bilen upp. Det kändes som om när man var liten och låg vaken på julaftonsnatten och väntade på det mest spännande som fanns, hemligheterna i paketen under granen (fast min fanns nu i magen).

Dagen innan snittet så hade jag riktig ångest och låg och tyckte synd om mig själv (vem vill utsätta sig för ett snitt frivilligt om man tidigare haft en bra förlossning?). Hur som helst låg jag där och kände mig riktigt ledsen och ångestladdad, då ringer telefonen och en kvinna frågar efter Julia. Jag säger med gråtmild röst att hon är i skolan, då frågar hon om jag är hennes mamma ("Gud vad är det nu som hänt?...tankarna  far runt i huvudet"). "Ja, det är jag!"  Då säger hon att "jag ska bara medela att hon har vunnit en rosa moppe"(man kunde vinna den på Ica Maxi). Från att ha varit så nere till att bli så glad kändes konstigt....Så är det nog att vara manodeprissiv! Allt vände (skulle det visa sig).

Senare på dagen gick jag till min barnmorska för att tala om att jag skulle genomgå ett kejsarsnitt dagen efter och ville ha information kring detta av henne. Efter att pratat ett tag frågade hon om vi skulle kolla hur bebisen nu låg med ultraljud. Vi gick in och titta och tror ni inte att ungen hade vänt sig rätt igen!!!!
Nu fick jag beslutångest kring morgondagen, hur skulle jag nu göra med det planerade snittet? Kan de sätta igång mig så man får föda vanligt? För och nackdelar?

Jag åkte iallafall upp på den utsatta tiden och förklarade läget, barnet låg fortfarande kvar som den skulle. Jag kunde inte sova något på natten, hade fastat och duschat mig med ett specialschampo/tvål, förberedd för att genomgå ett kejsarsnitt i onödan visade det sig. Läkaren kände efter på min livmodertapp för att se om jag var redo för en igångssättning istället, det var jag inte. Han sa att det inte gick att sätta igång värkarbetet då (eller jo man fick värkar som inte ledde någonvart, vilket verkade onödigt). Så det var bara att åka hem igen utan bebis, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Du kommer när du är redo min lilla vilde. Du kan verkligen konsten att bygga upp spänningen.

Vad konstigt (och underbart) det känns att faktiskt veta att det bara är två dagar kvar tills jag får hålla mitt barn i famnen. Jag har "smält" att det blir kejsarsnitt, även om jag hade föredragit en "normal" förlossning.
Åsa, min syster, kommer att vara med, hon kommer redan dagen innan. Hon är en stor trygghet för mig. Jag kommer ihåg en gång i skolan så frågade en lärare vad man tänkte på när man kände trygghet, och det var för mig självklart min älskade storasyster (jag har lyckan att få ha två....), men Åsa är bara två år äldre så vi har vuxit upp ihop.

Varför inte Lars kommer att vara med (vid själva operationen) är för att han vet att han inte kommer att klara av det "Då får ni ta hand om mig med", sa han till en av läkarna i torsdags. Han har varit ett enormt stöd för mig hela tiden, trots att han i början av (och innan) graviditeten inte ville ta något ansvar, eller ens ha ett barn till (sa han). Han har nog förstått att det inte varit så lätt för mig att först vara sjukskriven  (ordinerad sängläge och inte bära eller ens promenera) för att sammandragningarna kunde sätta igång förlossningen, sen när jag hade foglossning så jag knappt kunde gå, stödde han mig när jag gick och när jag nu fick veta att barnet ligger i sätesbjudning så tröstar han mig när jag gråter (och injuter mod i mig, då han är lugn och säger att det blir bra, att läkarna vet vad de gör, det är skönt att han är lugn). Han sa till och med att han skulle säga nej till ett jobb för att vara hemma och hjälpa mig med våran son efter att jag/vi kommit hem. Jobbet han blivit erbjuden är enormt bra betalt och egentligen har vi inte råd att vara utan de pengarna. Jag tycker att han ska ta jobbet, det räcker med att han bara ens tänkte tanken och såg det som självklart att finnas där för mig. Jag ska vara kvar så länge som det går på lasarettet för att återhämta mig så går det nog bra. Jag har hört väldigt positiva berättelser om de som gjort kejsarsnitt och jag tänker bli ytterligare en av dem som berättar om det positiva.

Är gravid i vecka 39. Skulle göra en tillväxtkontroll och då säger BM " Det här var en rackare, han ligger på tvären". "Va, nej han är fixerad", säger jag. Har sett på ultraljud vid en vanlig BMkontroll för tre veckor sedan och då sa BM att barnet var fixerad med huvudet nedåt. Likaså vid kontrollen förra veckan. Mitt fundusmått var dock för litet och hon skickade därför mig på UL.
Det här blev inte kul alls. Från att kolla tillväxten ledde det till ett vändningsförsök i senare på dagen. Jag fick komma tillbaka då jag skulle vara fastande. Jag sa glatt att barnet har nog vänt tillbaka sig för jag hade känt hur han bökade. De tittade på ultraljud och då visade det sig att barnet ytterligare roterat och ligger i sätesbjudning.  Man tog CTG-kurva för att se att barnet mådde bra (fick ligga skitlänge, de glömde nog bort mig)" Efter ca två timmar så var det dags att göra vändningsförsöket. Två läkare och en barnmorska var med. Jag fick brickanyl och hjärtat rusade för fullt. Detta för att livmodern skulle slappna av. Så var det dags, de tryckte på av bara helvete (och borrade ned naglarna i min mage) Det gjorde så jäkla ont att jag kved och grät. Barnet rubbades inte trots tre kvinnor(läkare) som "misshandlade"mig.  Det funkade inte åt ena hållet så de skulle försöka åt andra hållet... Lika jäkla ont och jag bad dem sluta efter ett tag då jag inte stod ut. Detta kan ju inte vara bra för barnet!!!!Det här med vändningsförsöket gjorde riktigt ont (gör fortfarande efter två dagar), faktiskt värre än att föda barn enligt mig. Men till er andra så kan jag också säga att vissa tydligen genomgår vändningsförsöket smärtfritt!!!! Så det är olika för alla. Läkaren frågade om jag ville föda vaginalt ändå, men jag sa nej. Då sa hon att då blir det planerat snitt tio dagar före beräknad förlossning. Den andra läkare svarade då att det blir lite svårt eftersom det bara är sju dagar kvar till BF.
Jag blev jätte ledsen då jag tyckte att barnet var redo och jag med för förlossningen. Jag har visualliserat, tränat avslappning och andningsteknik och även smörjt in mellangården med mandelolja för att bli lite mer "smidig och elastisk där nere"!!!! Så var det med den förberedelsen.  Nu blir det planerat snitt två dagar före beräknad förlossning (Läs tisdag 5 maj)och detta var jag inte alls inställd på. Så tydligen även om det var fixerat så har de små liven egen vilja (om plats finns). Har någon varit med om liknande eller hört detta tidigare? Nu ska jag tänka positivt och det känns häftigt att faktiskt veta att senast på tisdag så har jag en son. Fast jag ska tillägga att jag mentalt inte varit inställd på detta och gråten kommer över mig ibland helt oväntat. Både på natten och dagen. Det känns som om jag har haft det tillräckligt jobbigt, men med självömkan så blir det inte så bra.... Nu är det som det är, du får helt enkelt ta nödutgången!

Var hos barnmorskan i fredags på en vanlig rutinkontroll. Allt var bra förutom att hon tyckte att jag skulle göra ännu en tillväxtkontroll. Jag har inte gått upp något i vikt sedan förra gången(två och en halv vecka) och mitt fundusmått hade inte heller ökat, snarare låg jag under kurvan nu, den har senaste tiden gått nedåt.

Jag är inte så orolig, gjorde ju en koll i vecka 32 och då hade barnet växt som det skulle, jag tror att han helt enkelt ligger långt in i magen, och om det hade varit riktigt alarmerande så hade väl hon tidigarelagt kontrollen. Jag ska dit på torsdag och det är ju bara en vecka före beräknad nedkomst. Jag frågade om vad de skulle göra ifall det visade sig att barnet faktiskt inte växer ordentligt och då svarade hon att de sätter igång förlossningen, så vi får väl se om det blir ett "valborgsmässoaftonsbarn".
Järnvärdet var bra nu igen och ska fortsätta äta järntabletterna. Hade högt blodtryck, men det har jag läst att det är vanligt i slutet av graviditeten, det är nog därför jag ser dansande prickar....

Idag går jag in i vecka 39 och ingen bebis ännu. Jag trodde att det skulle kunna bli en tidigare förlossning eftersom jag haft så mycket sammandragningar, men man får väl se det som positivt att min livmoder har legat i hårdträning. Förhoppningsvis underlättar det vid förlossningen.
Inatt vaknade jag av att jag var genomblöt av svett, jag är lite nervös inför förlossningen, försöker att fokusera på tiden efteråt istället, när man får upp barnet på bröstet efteråt. Tänk att snart få se min lilla kille, för det vet vi (tror oss veta) att det är. Vid ultraljudskontroller har man sagt hela tiden att det är en kille. Jag har hört om andra man sagt det till och det har visat sig vara fel när väl barnet är ute. Jag har köpt ganska neutrala kläder, men visst har jag köpt en hel del typiska killkläder och jag kan knappt bärga mig att få se mitt lilla underverk live i dem. Ska till barnmorskan om två timmar, en vanlig rutinkontroll där man lyssnar på hjärtat, tar blodtryck, järnvärde och mäter magen. Jag uppdaterar vad resultaten blir....

Äntligen är påsken över, har varit lite väl roliga dagar. Träffa hela släkten på påskafton med god mat och trevligt sällskap, kände mig något mör efter bilresan hem. Nu är ju solen här och det brukar vara kombinerat med gäster som vill sitta och lapa sol ute i trädgården, och jag klagar inte, för jag tycker att det är himla kul att få gäster hit ut på vischan. Till saken hör att man vill ju vara lite trevlig och man känner inte alltid efter hur man mår då det är så trevligt.
I söndagskväll efter att gästerna avlöst varandra så gick jag och lade mig ett tag. När jag senare skulle gå upp så fanns ingen kraft kvar, jag kunde helt enkelt inte komma ur sängen, men efter mycket möda så lyckades jag stappla mig upp för att gå till toa och då kunde jag inte gå!!!!Fanns helt enkelt ingen som helst styrka i mina ben och det gjorde så jäkla ont i fogarna. Jag fick ropa efter Lars så han fick stötta mig till toa, snacka om att känna sig ynklig!!!!Sen blev det sängen igen och så bad jag honom ta fram en enjomopp (en städmopp som praktiskt nog kan stå av sig självt), denna blev min krycka resten av kvällen då jag var tvungen att masa mig upp. Så gott folk GLAD PÅSK på er i efterhand, här blir blir kvasten kvar ett tag till och påminner om den fina ,soliga påskhelgen.

Idag är jag fullgången 36 veckor och man känner sig något tung....Barnmorskan kollade mina värden idag och jag har visst högt blodtryck (Har haft lågt hela tiden under graviditeten) och mitt järnvärde var väldigt lågt =105 så BM sa att jag ska börja äta järntabletterna igen. Man ska visst ha mellan 120-140, så blodpudding och brockoli hjälpte inte. Har ju slutat med tabletterna då jag fick förstoppning (inte kul).
Jag fick se den lille idag på ultraljud igen, för att kontrollera hur barnet ligger. Det har fixerat sig och det känns vill jag lova, det trycker på som bara den. Undra om barnet kommer tidigare, BM sa att det har ingen betydelse även om barnet är fixerat, det kommer när det är redo. Jag längtar.

Igår fyllde min lillebror år och jag hade bestämt mig för att åka med. Mamma skulle hämta mig  och Julia vid 10:30 tiden. Jag hade frågat Lars hur lång tid det tar att att åka till Uppsala och han sa att det tog en timma ungefär. Okej det kan jag stå ut med tänkte jag. Efter ca två timmar i bilen började jag känna hur jobbigt det blev. Försökte att lyfta underkroppen lite och stäcka ut benen, men det hjälpte inte. Jag kände ett otroligt tryck emot underlivet, då antagligen den lille börjar att trycka på för att komma ut.....Bilresan tog ca tre timmar, då med en fikapaus och en snabbis in i en affär för att köpa blommor. Phu...Det är inte att rekommendera till höggravida mammor med sammandragningar. Vägen hem var minst lika jobbig (om inte jobbigare), men jag tänkte att jag kan ju se det här som en övning inför förlossningen!!!!!

Väl hemma stupade jag i säng och vilade. Senare på kvällen hade jag en timmes lång sammandragning som inte ville släppa. Det kom också lite vatten(?) så jag ringde upp till förlossningen. De sa att jag kunde komma in för kontroll. Jag frågade om det var okej att avvakta eftersom jag inte hade några värkar och det sa hon att jag kunde göra. Jag skulle bara vara uppmärksam om det kom mer vatten. Jag somnade och vaknade utan värkar eller vatten så det var nog bara överansträngning, men jag hade ringt min syster och förvarnat ifall något skulle hända. Hon ska nämligen vara med på min förlossning.

I fredags väntade jag på min syster som skulle komma över. Vid den tiden som hon sagt knackade det på dörren och jag ropade "kom in". Ingen kom in och jag ropade ännu högre utan resultat, så jag masade mig upp och öppnade dörren. Utanför står inte bara den ena systern utan också min andra, de har händerna fulla med blommor, korg, med presenter, champange och mat.
De har ordnat en babyshower för mig, som jag har läst om och tyckt verkar vara en jättefin gest att ge sin vän eller släkting när det snart blir tillökning. Jag blev helt tårögd av lycka, det var så omtänksamt och en av de finaste överraskningarna jag har fått!!!! Och jag som var så glad över att bara min syster skulle komma och hälsa på mig, jag blev dubbelt så glad över att min andra syster var med och trippel så glad över all mat och de fina presenterna. Jag (eller bebisen) fick massor av kläder, våtservetter, nappflaska, bomullsfilt, en jättegullig ram m.m. Det kändes som alla presenter var utvalda av kärlek...Och så maten då. En jättegod lasange, vitlöksbröd, chokladtårta med vispgrädde och jordgubbar, allt var så himla gott!!!!! Tyvärr hade vi redan ätit thaimat innan eftersom Julia hade köpt det, men jag åt ändå och jag kan säga att halsbrännan den natten var olidlig men konstigt nog kändes det som om det var värt det då jag tänkte på mina systrars omtanke.

I dag var det strålande väder och jag satt ute i aprilsolen och njöt. Det känns verkligen som om våren är här och snart kommer storken flygande med vår lilla leverans. Jag tror att barnet också njuter av värmen för den rör sig då jag sitter i värmen och läser.
Jag orkar inte sitta allt för länge åt gången då foglssningen gör sig påmind. Lägger mig emellanåt och öppnar istället fönstret.
Det har varit en riktigt skön dag i ensamhet faktiskt, men nu är både Julia och Lars hemma och njuter av att fredagen är här. Det märks att det är hans första arbetsvecka då han faktiskt är mer trött än vad jag är.
Julia hade köpt med sig thaimat så vi (=jag) slapp laga mat ikväll, Skönt!Tack min älskade dotter!!!! 

Snart kommer min syster hit för att hälsa på, det var länge sedan hon och jag träffades på tu man hand och bara prata, eller slappa tillsammans. Förra helgen var min andra syrra här med sin familj, jättekul att träffa dem. Vi ses inte så ofta eftersom vi alla bor i olika städer. Jag är så glad över min familj....I julas när jag inte fick göra annat än att ligga så kom mina syrror och hjälpte mig att julstäda! Egentligen kan jag väl tycka att Julia och Lars borde ha gjort det, men jag vet (liksom mina systrar) att det inte skulle ha blivit gjort.

Inatt hade jag riktigt ont  av foglossningen, så jag tog min första värktablett under hela graviditeten. Letade fram panodilpaketet och tog en tablett och efter ca 40 minuter så tvärslocknade jag. I morse när jag vaknade var jag helt dåsig och det kändes som om jag hade tagit någon riktig hästkur. Jag satte på mig glasögona för att se att det var panodil jag hade tagit. Hade inga glasögon inatt när jag fumlade runt i medicinskåpet.
Mycket riktigt hade jag tagit fel medicin, men det var inget farligt, utan en alvedon bara....Men den verkade må jag säga eftersom jag inte sovit så gott och djupt på flera månader.
Vansinne att fumla runt efter medicin i blindo...Det kunde ju ha varit något helt annat, till exempel avmaskningsmedel för katter, penicilin som fanns kvar, allergitabletter, vagiatorer (fast de är ju ganska stora förståss...) Hur som helst så sov jag gott och drömde skönt!

Jag läste just på en föräldrasida om en som hade sparat matkvittona för denna månad, vilket faktisk jag med gjort. Vi är just nu två vuxna och en tonåring och matkostnad (inkl hygienartiklar och restaurang/hämtmat) slutade på 5 500. Då har jag visserligen inte räknat med alla apotekprodukter som man köpt. Min dotter behöver allergi medicin (pollen; nässpry, ögondrobbar och tabletter), själv har jag varit tvungen att köpa en hel del massa då jag har vissa komplikationer under den här graviditeten. Tabletter mot halsbränna (dock ingen komplikation enligt mig), bricanyltabletter mot sammandragningarna och tavigyl mot klåda (ingen normal klåda....TOKKLÅDA!!). Så pengarna rullar iväg. Hur gör man då för att få ekonomin att gå ihop? Jag har lånat böcker  och tidsskrifter på biblioteket, köpt billiga barnkläder på rea, (eftersom jag inte har något sparat efter Julia), lusläst tidskrifterna om erbjudanden som ges, tillexemplel har jag hämtat en gratis blöjhink på babyproffsen, genom att registrera mig på deras hemsida. Även Barnens hus gav bort en gratisbox med lite småsaker som är bra att ha till beräknad nedkomst. Håll ögonen och öronen öppna efter gratiserbjudanden. Gratis är gott helt enkelt. Och många bäckar små bildar en å, så alla kostnader man kan spara på är bra. Har ni bloggläsare några tips att ge på bra/eller gratis erbjudanden, dela med er!

Jag har hört att det är normalt att inte sova ordentligt under graviditeten, men att inte sova mer än tre-fyra timmar per natt känns lite jobbigt. Det sägs att man ställer in sig för det som komma skall.....Det är nog inte så mycket magen som är i vägen, utan jag har väldiga sammandragningar på natten, halsbränna och barnet far runt en hel del. Det borde bli lite lugnare snart eftersom det är dags för barnet att fixeras inom de närmaste veckorna.

Det är nog tur i oturen att jag är sjukskriven eftersom jag känner mig något asocial på grund av trötthet.
Jag försöker att ta varm mjölk med honung för att bli trött men det hjälper inte direkt. Okej, det är som sagt var inte trött jag behöver bli, då jag redan är det, utan det är sömnen jag eftersträvar. Har ni några tips att ge mig och alla andra sömnlösa? Tur att solen kommer nu så man får gå på lite solenergi.

Idag  började Lars jobba igen (efter fyra månader). Det har varit ganska skönt med sällskap på dagarna, eftersom jag varit sjukskriven så länge. I början av min sjukskrivning höll jag på att bli tokig av rastlöshet, jag hittade helt enkelt ingen ro. Trots att jag var sängliggande (läkares ordination) har jag väl aldrig varit mer stressad.
Efter ca två månader så fann jag den där ron som alla sa att de skulle ta vara på. De sade att "de skulle ha passat på att  läsa, se på TV och bara softa". Det är nog ganska enkelt att säga men svårare  att genomföra när man "tvingas" att bara ligga.
Problemet var ju också att se allt som skulle göras, men som jag inte kunde/fick ta tag i.Tvätthögen som växte, julsaker som fanns kvar (finns till och med kvar nu trots att det snart är påsk), dammråttorna som virvlade (de har stillats lite sedan Lars blev arbetslös) kring på golvet. Det jag gjorde var att diska (men lite i taget för det blev jobbigt att stå för länge).

Hur som helst så föll den där ron över mig och jag har lyckats att läsa sju stycken böcker (och det är en bedrift eftersom jag har dyslexi). Jag har fört läsjournal över böckerna så jag kan rekomendera eller berätta för mina elever om dessa sen när jag börjar att jobba igen (dröjer dock ett år tills dess). Har ni mina bloggläsare lästips dela med er av dessa! Till andra som måste vara sängliggande kan jag säga att bloggskrivande fungerar bra även ifrån sängen/soffan, läs tidningar (låna gärna av vänner), se på TV, öppna fönstret när solen ligger på där du ligger, skaffa en trådlös telefon, spela spel, bjud över arbetslösa vänner (så kan de kanske hjälpa till med markservicen, gällande lite kaffe då....). Den här sista månaden ska jag väl inte känna mig allt för ensam hoppas jag...

Nu längtar jag till att bli "normal" igen, endast 37 dagar kvar till beräknad förlossning. Det vore okej om det blev lite tidigare. Okej, jag tror att det är lite naivt att säga att man blir sitt gamla vanliga jag efter förlossningen, jag har ju inte gjort ett handtag sedan december (fyra månader nu) så man är väl inte i så bra kondition direkt.

Jag träffade två andra mammor i fredags som gick i min föräldragrupp. Vi lunchade och pratade. Bra att ses och dela tips. Efter ca två timmar frågade jag om inte de fick ont av att sitta så länge, men inte då... De mådde bra. Själv kändes det som om mitt bäcken skulle trilla av, visst jag kunde ju alltid gå därifrån, men det var trevligt att träffa andra i samma sits. Ena mamman har visst inte mått så bra, hon är också sjukskriven för hon har spytt konstant sedan graviditetens början. Hon går på akupunktur för att stilla sitt illamående. Hon har drabbats av en sjukdom kallad hyperemesis gravidarum. Hon sade "är det inte så för dig med att du längtar till att barnet ska födas för att slippa må som man gör?" Jo, och så är det, vet inte om man längtar mer efter barnet eller att slippa må så här, (iallafall vissa dagar), men det är klart att jag längtar ihjäl mig till att få pussa på den lille.....37 dagar kvar. Ärligt talat så tror jag att det är värre att spy hela tiden, så smärtsamma sammandragningar, sura uppstötningar och foglossning är nog enklare att leva med. Det gäller att se det positivt, jag är ju äntligen gravid och snart tvåbarnsmor kan man vara lyckligare?

Jaha, inte nog med att man har sämre ekonomi på grund av sjukskrivningen utan man slås utav hur mycket det kostar att skaffa barn.....Okej det var väl egentligen ingen nyhet, men jag kan säga att det har hänt en del sedan min dotter var liten (17 år sedan). Jag har inget sparat sedan dess eftersom man har gett upp hoppet om att få ett nytt barn.

Vad behöver man då? Jo, bilbarnstol, skötbord, kläder, spjälsäng (och vagga vill jag ha till den första tiden), sänglinne, spjälsängsskydd, madrass....You name it!!!!! Listan kan göras oändligt lång.
Jag vill ha en vagn som är bekväm att köra och fin till min lilla baby, KOSTNAD Ca 5 000 - 8 000, vart får man de pengarna ifrån? Tanken var att jag skulle sätta av lite varje månad ifrån min lön, men denna idé gick i stöpet då jag istället nu har varit sjukskriven sedan december, och nu är det snart april. Det var bara vagnen det.... Tur att man inte är ensamstående (även om Lars nu bara får 65 % av A-kassan så är vi iallafall två). Mina tankar går till alla ensamstående och jag hoppas att ni är så vettiga att ni faktiskt tycker att det duger med en begagnad vagn till er baby (om ni inte nu har förmånen att vara ekonomiskt oberoende).
Jag tänker köpa en kompis vagn (då vet jag iallafall vilket barn som tidigare legat i vagnen), har köpt bilbarnstol och vagga på blocket, ska måla om en gammal spjälsäng som jag fått, frågar runt bland kompisar om de vill sälja saker jag kan tänkas behöva till min lilla baby och det känns riktigt bra, trots att vissa i omgivningen tycker att "man vill väl  ge sitt barn det bästa". Det tänker även jag göra då jag tänker ösa kärlek över mitt barn och skapa en bättre värld genom att återvinna. Jag tror inte barnet märker någon skillnad på nytt och begagnat, så länge det är rent och fräscht.

Jag undrar hur stor man egentligen kan bli? Inte för att jag har gått upp speciellt mycket i vikt, (6 kg på 34 veckor) men allt sitter på magen. Det är inte helt lätt att inte sucka och stöna av att man känner sig otymplig, med stenhård mage (som att ha svalt en fotboll) och inte kan andas ordentligt. Barnet ligger så högt upp i magen att det trycker på mot lungorna. Har läst att det kan hjälpa att stå på alla fyra, men det funkar inte så bra....
Jag försöker att tänka positivt så klart (eftersom jag snart blir mamma igen), men det är ganska jobbigt just nu med sammandragningar, foglossning, sömnbrist och svårigheter att andas. Man vet inte riktigt var man ska ta vägen ibland!
Igår var jag för att gratulera en vän, det blev en snabbvisit må jag säga, fika och sedan dra. Trevlig man är... Nåja mina vänner förstår att det är "lite" jobbigt nu. Jag har inte sagt hur jobbigt det är för det känns så jobbigt att klaga, det är lättare att skriva det.(för enligt bloggstatistiken är det inte värst många som läser det jag skrivit). Och jag som skulle bli "bloggdrottning", med en topp på en dag med tre läsare :)he, he....Tack syrran för att du läser. Vad har du för bloggadress, så kan jag höja din statistik lite medan jag fortsätter att växa.

Ja, vad säger man, inte nog med att man oroade sig för barnet i och med mina sammandragningar, så skulle man också oroa sig för huruvida försäkringskassan godkände min sjukskrivning!
När läkaren sjukskrev mig sade hon att jag kunde räkna med att mitt ärende eventuellt inte blev godkänt, eftersom sjukskrivningar vid graviditet inte brukade bli godkända.
Jag läste i försäkringskassans sjukförsäkringsvillkor om att de inte godkände sjukskrivningen "bör"man gå tillbaka till jobbet för att inte bli av med sin SGI (sjugpenningsgrundande inkomst), vilket i så fall skulle inebära att man inte får några pengar vid föräldraledighet, VAB eller sjukskrivning i framtiden. 
Vad har man då för alternativ egentligen? Jag tänkte att om de inte godkände min sjukskrivning så kunde jag ta ut tjänstledigt (skulle dock då bli utan pengar), eftersom man inte vill riskera att mista barnet, men enligt dessa idiotiska regler så skulle jag inte kunna välja det, eftersom man inte klarar sig utan pengar under hela föräldraledigheten.....Det skulle vara skillnad om det bara rörde sig om graviditeten.
Som tur är så lät försäkringskassans beslut dröja och min första sjukskrivningsperiod hade då löpt ut. Det blev godkänt, men det var en lång väntan med onödigt oroande!!!!
Nu har sjukskrivningarna avlöpt varandra och besluten har dröjt lika länge varje gång, så jag har inte behövt att gå tillbaka till jobbet och riskera något med barnet. Ibland är det bra att försäkringskassan tar tid på sig, men jag kan väl tycka att vid komplikationer i graviditeten så borde det ALLTID räknas som om man är sjuk för att slippa onödigt oroande och riskera missfall.